Ondskan...

Jag vill vara nöjd och glad för den jag är...

Jag vill släppa alla stenar, allt tungt jag bär.

Varför ska man må dåligt när andra har det sämre än jag?!

Jag skäms över att gråta, jag vill ju le varje dag.

Att kämpa mot något som gör mig ont och fel,

det kanske hjälper mig lite men det saknas fortfarande en stor del.

Jag är så trött på att vara förvirrad och bortblåst,

att ingen ska hjälpa när mitt hjärta är låst...

När världen rasar framför mina ögon en dag

så vill jag ångra allt, jag vill inte vara svag!

Några rader om hur det är...

Är det någon som ser, ondskan jag bär?

-kajsa.

"Jag vill hem!

Vars det nu är..."