It's not fair...

Hur ska man göra nu?

Nu då paniken stiger.
Jag är inne i en period, en ålder, då jag ångrar allt jag gjort. Varför gör jag inte så? Jag hade ju kunnat tänka på det...

Men de är väll inte försent för att förändra framtiden? Jag har väll tid kvar! Eller ska jag blunda och bara fortsätta för att de vore enklare, inte för att de är bättre.

Huvva, som jag har gråtit över vad som kommer att hända. Det är ju sjukt det där, hur man gruvar sig så över vad som kan komma utan att riktigt veta... Varför måste man, eller rättare sagt; jag, tvingas vara så säker på framtiden för att kunna slappna av och må någorlunda bra?

"Ta det som det kommer" säger dem, jaha... då sitter jag väll här och väntar.
Om man ska ta saker och ting som de kommer hela tiden, hur ska man då veta vad man borde satsa på och inte? Borde jag satsa på arbete eller kärlek? Skola eller familj?

Om jag väljer bort det som just nu (jag upprepar; just nu) är det viktigaste och mest betydelsefulla i mitt liv, mot någonting jag inte ens vet ifall jag vill ha eller kommer att trivas med?!

Rädd är jag, som fan. För framtiden, mig själv och min omgivning.

"Hej, jag heter Kajsa. Jag har magsår, magkatarr och "livspanik", nämde jag att jag bara är 17?"

Hälsosamt Kajsa, nyttigt!

Jag tänker för mycket.

...Hejs! -Kajsa.